Seger i svenska säsongspremiären!

Växjö triathlon har blivit lite av en tradition, en välarrangerad tävling som ligger helt rätt i tiden. Jag åkte dit med en liten förhoppning att kunna försvara förra årets seger men samtidigt visste jag ju att min löpform är helt obefintlig efter ett så långt skadeuppehåll.

Det regnade och åskade på morgonen men lagom till start var det uppehåll. Jag placerade mig tillsammans med Rickard Carlsson i simstarten, Annie Thorén var några meter längre in mot land. Simningen var inledningsvis ganska lugn och efter 400-500m var det jag, Rickard och Annie i spets. Rickard drog ett tag med oss på fötter men när vi rundade fontänen längst bort på banan valde han och Annie olika väg. Jag valde att hålla Rickards fötter eftersom han borde ha koll på vägvalen =) In mot växling var Annie ikapp och simmade hårt så vi grabbar fick nöja oss med att hålla hennes fötter in mot T1, kul med en tjej först upp ur vattnet!

Ut på cykeln var taktiken att köra riktigt hårt första varvet för att direkt skapa en stor lucka, jag ville inte att någon skulle känna att de hade häng på mig. Det var trångt på vägen och polisen som körde framför mig fick ibland stanna för bilar och andra cyklister, några gånger var det lite väl tight men jag tror alla andra hade liknande “problem” så det jämnade nog ut sig tidsmässigt. Tyvärr vurpade Rickard och tappade några minuter, det var riktigt synd, han förtjänade bättre idag. De avslutande 15km körde jag mer kontrollerat och började med skräckblandad förtjusning förbereda för löp.

Jag hade inte riktigt bestämt om jag skulle springa med eller utan strumpor, det blev strumpa på “skadefoten”, såg nog rätt kul ut men jag hade inte tålamod att krångla på en strumpa till. “Regeln” är ju inga strumpor på olympisk eller kortare så man kan väl säga att jag halvföljde den. Löpningen gick inledningsvis rätt så ok, lite lätt håll ibland och naturligtvis inget kanonsteg men ok efter förutsättningarna. Banan hade en vändpunkt så efter 5-6km mötte jag Luke Dragstra och Rasmus Andersson på betryggande avstånd, jag var dock lite nervös att de skulle komma ikapp mig, det gick allt annat än snabbt det sista 3km.

Grymt skön känsla att komma tillbaka in mot tävlingsområdet för målgång! Jag hade nr 1 på nummerlappen så givetvis tog jag chansen att göra en Sebastian Kienle och gå i mål med nummerlappen över huvudet =) Man får väl ta de får chanser man får att showa så.

Sammanfattningsvis är jag oerhört glad och tacksam över att vara tillbaka igen! Nu ska jag fila vidare på löpningen med förhoppning om att kunna ta mig igenom långdistans-SM i Motala på ett bra sätt.

Ciao!

Comment are closed.